I Halmstad har de ett nytt bibliotek. Därutanför står två glada gubbar. Så här ser de ut genom ett Jupiter-8 50mm f/2, en rysk kopia av en Sonnar.
I Halmstad bor också Lise.
23 maj 2007
15 maj 2007
Stream-of-consciousness after the fact / Take me home, small-town streets
Jag tänkte många saker när jag gick hem från jobbet idag. På senaste tiden har jag kommit in i att jobba ganska mycket igen, det verkar påverka hjärnan på något sätt så att den är uppe i varv även när man är hemma och ledig. I morse åkte jag buss, eftersom jag var trött och inte orkade cykla och bilen är trasig. Alltså fick jag nöjet att gå hem. Jag gillar att gå. Första biten på vägen hem funderade jag mest över jobbet, och hur det kan komma sig att fel ordning fungerar fast det ska vara rätt ordning.
När jag kom fram till Norra Kyrkogården hade jag börjat tänka mer på en vän som inte verkar må så bra. Norra Kyrkogården är en av de vackraste platserna jag vet i Lund på våren. Det finns så många olika sorters träd i så många olika gröna nyanser. Sen har jag svårt för att sitta på en kyrkogård där ingen jag känner är begravd. Det känns som om det är andras plats, på något sätt.
Många av träden är väldigt höga. På något sätt får de mig att tänka på Rom. Villa Borghese. Och gräsplätten som går längs den stora vägen bredvid resterna av Circus Maximus. Rom är en av mina favoritstäder. Jag brukar inte tycka om när saker och ting inte fungerar. I Italien fungerar saker sällan. Men av någon anledning stör det mig inte i Rom. Allt är förfallet och oorganiserat men jag tycker ändå det är underbart att bara sitta där och se himlen och Colosseum och centurionerna i guldmålade ishockeyhjälmar med pålimmade plymer.
Till och med smogen är varm och ljum och skön. Jag gillar Rom. Att vara i.
Jag tror inte jag skulle tycka om att bo och arbeta där. Då hade jag trivts bättre i Berlin, tror jag. Där hade jag nog gillat både att arbeta och att bara leva. Helst naturligtvis bara leva.
Jag tänkte en del på döden, kanske både för att jag redan innan tänkte på den här personen, och för att jag var vid en kyrkogård. Det var fullt av lila syrener på ett ställe inne på kyrkogården, man såg dem över häcken. Och doften kändes tvärs över gatan till där jag gick. Då funderade jag på om man kunde känna dofter när man är död, och att jag i så fall skulle vilja bli begraven nära ett syrenträd. Det är ganska konstigt, eftersom jag inte alls tror på något alls efter döden, mer än förmultning och sådant förstås. Undrar om den typen av tankar osm är helt meningslösa är ett symptom på stress. Detta funderade jag över tills jag kom fram till Monumentet. Där mötte jag Patrik, som indirekt antydde att jag inte borde gå hem alls utan gå och lyssna på Filosoficirkeln. Det orkade jag inte, eftersom jag jobbat ganska länge och var hungrig, men sedan funderade jag resten av vägen hem över hur mycket jag faktiskt trivs med att bo i Lund. Jag tror inte jag orkar flytta till en stad utan en seriös akademisk tradition. Nu har jag bott här i sexton år och jag har fortfarande inte tappat min storögda förundran över att mänskligheten faktiskt ägnar sig åt tänkande för tänkandets skull.
Det sista som hände på vägen hem var att jag träffade "fyllot". Det bor en alkoholiserad man tvärs över gården, som är god vän med en äldre man ("gubben") som bor på våningen ovanför mig. Han hjälper honom ofta att bära kassar från ICA och sånt. Ibland är han relativt nykter. Ibland är han inte alls det. Idag var han inte det. Han dansade en liten dans och ropade "1-0" på vägen mot min trappuppgång. Det betydde att "di blåe" ledde mot HIF. Stackars Henke. Han ramlade nästan omkull. Fyllot, inte Henke.
Sedan var jag ju faktiskt hemma, och denna meningslösa historia har därmed fått sitt slut. Därefter har jag nämligen inte hunnit göra mer än gå in och betala lite räkningar, och skriva det här blogginlägget.
När jag kom fram till Norra Kyrkogården hade jag börjat tänka mer på en vän som inte verkar må så bra. Norra Kyrkogården är en av de vackraste platserna jag vet i Lund på våren. Det finns så många olika sorters träd i så många olika gröna nyanser. Sen har jag svårt för att sitta på en kyrkogård där ingen jag känner är begravd. Det känns som om det är andras plats, på något sätt.
Många av träden är väldigt höga. På något sätt får de mig att tänka på Rom. Villa Borghese. Och gräsplätten som går längs den stora vägen bredvid resterna av Circus Maximus. Rom är en av mina favoritstäder. Jag brukar inte tycka om när saker och ting inte fungerar. I Italien fungerar saker sällan. Men av någon anledning stör det mig inte i Rom. Allt är förfallet och oorganiserat men jag tycker ändå det är underbart att bara sitta där och se himlen och Colosseum och centurionerna i guldmålade ishockeyhjälmar med pålimmade plymer.
Till och med smogen är varm och ljum och skön. Jag gillar Rom. Att vara i.
Jag tror inte jag skulle tycka om att bo och arbeta där. Då hade jag trivts bättre i Berlin, tror jag. Där hade jag nog gillat både att arbeta och att bara leva. Helst naturligtvis bara leva.
Jag tänkte en del på döden, kanske både för att jag redan innan tänkte på den här personen, och för att jag var vid en kyrkogård. Det var fullt av lila syrener på ett ställe inne på kyrkogården, man såg dem över häcken. Och doften kändes tvärs över gatan till där jag gick. Då funderade jag på om man kunde känna dofter när man är död, och att jag i så fall skulle vilja bli begraven nära ett syrenträd. Det är ganska konstigt, eftersom jag inte alls tror på något alls efter döden, mer än förmultning och sådant förstås. Undrar om den typen av tankar osm är helt meningslösa är ett symptom på stress. Detta funderade jag över tills jag kom fram till Monumentet. Där mötte jag Patrik, som indirekt antydde att jag inte borde gå hem alls utan gå och lyssna på Filosoficirkeln. Det orkade jag inte, eftersom jag jobbat ganska länge och var hungrig, men sedan funderade jag resten av vägen hem över hur mycket jag faktiskt trivs med att bo i Lund. Jag tror inte jag orkar flytta till en stad utan en seriös akademisk tradition. Nu har jag bott här i sexton år och jag har fortfarande inte tappat min storögda förundran över att mänskligheten faktiskt ägnar sig åt tänkande för tänkandets skull.
Det sista som hände på vägen hem var att jag träffade "fyllot". Det bor en alkoholiserad man tvärs över gården, som är god vän med en äldre man ("gubben") som bor på våningen ovanför mig. Han hjälper honom ofta att bära kassar från ICA och sånt. Ibland är han relativt nykter. Ibland är han inte alls det. Idag var han inte det. Han dansade en liten dans och ropade "1-0" på vägen mot min trappuppgång. Det betydde att "di blåe" ledde mot HIF. Stackars Henke. Han ramlade nästan omkull. Fyllot, inte Henke.
Sedan var jag ju faktiskt hemma, och denna meningslösa historia har därmed fått sitt slut. Därefter har jag nämligen inte hunnit göra mer än gå in och betala lite räkningar, och skriva det här blogginlägget.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
