Ganska mycket. Det började lite lätt när jag fortfarande vandrade runt i den kejserliga trädgården, och satte igång ordentligt när jag lämnade Den Förbjudna Staden genom Den Gudomliga Militära Genialitetens Port.
Sedan tog jag mig fram längs Jingshan Chanjie till Beiheyan Dajie, och det var då det verkligen började vräka ner. Jag gjorde som alla kineser som inte hade paraplyn (de var inte många) och sprang mellan träd, busshållplatser och portar. Till slut kom en ung man på cykel och sålde mig ett paraply. Det är mycket möjligt att jag blev helt blåst och betalade alldeles för mycket, och i så fall fick väl de tre som stod under samma tak och tryckte sig ett varsitt gott skratt, men jag betalade bara tio yuan och jag ar svårt att tycka det är dyrt för ett paraply.
Fylld med nytt mod av min hypermoderna utrustning (det är verkligen det sämsta paraply jag någonsin har sett) fortsatte jag mot Wangfujing Dajie. Efter att ha förundrats över kommunismens nya ansikte här ett tag (särskilt inne på Oriental Plaza) kom min största prestation för dagen. Jag lyckades faktiskt både hitta en restaurang jag läst om i LP, och dessutom beställa mat på den. Friterade degknyten, och öl. Dessutom lyckades jag äta det hela.
Det var ungefär så mycket jag orkade med i mitt genomblöta tillstånd, så sen letade jag rätt på en taxi och tog mig tillbaka till hotellet. Vilket ju är bra, för annars hade jag ju inte kunnat låta er ta del av alla dessa upplevelser.
Den Förbjudna Staden ja. Det hela är lite överväldigande. På de flesta sätt. I yta, i arkitektonisk komplexitet, i mängden av poetiska namn,
och inte minst i mängden av andra som också vill se det hela. Det är oerhört imponerande men samtidigt blir man lite mätt till slut. LP varnade för att jag skulle bli ansatt av "guider" på väg mot entrén. Jag tror jag lyckades undvika åtta. De varnade också för många konststuderande inne på området som vill att man ska se på gallerier med deras konst. Det är väl antagligen inte ett lika fräckt rent bedrägeriförsök (LP påstår att de flesta av guiderna inte vet något alls om palatset), men lika tjatigt. Särskilt när konversationerna med de tre första började exakt likadant:
-Hello, Sir!
- Well, hello.
- Where you from, Sir?
- I'm from Sweden.
- Ah, Sweden! Huwr mowr doo?
- Jo tack, jag mår bra, hur mår du själv?
- Are you from Stockholm?
och så vidare.
Det finns en röstguide att hyra vid ingången. Den är liten och bekväm och proppfull av information, som läses av en kinesisk dam med bara en svag antydan till brytning. Den måste vara ganska ny, för den nämner förändringar som gjorts i maj 2005, och har väl då antagligen ersatt den Roger Moore som LP påstår man kan hyra. Man kan vandra hur länge som helst bland alla röda palats. Och har man tur hittar man ut till slut. Annars blir man kanske sittande och tittar ut över de glaserade tegeltaken. Fast det är det nog inte värt.
Sen kom jag till en park där det var fullt av folk som spelade något konstigt spel, och som spelade rolig musik och sjöng. Den enda hundras som finns i Beijing är pekingeser, verkar det som. Inte så oväntat kanske. Och mitt ute i industriområdena finns det fina portaler.
och inte minst i mängden av andra som också vill se det hela. Det är oerhört imponerande men samtidigt blir man lite mätt till slut. LP varnade för att jag skulle bli ansatt av "guider" på väg mot entrén. Jag tror jag lyckades undvika åtta. De varnade också för många konststuderande inne på området som vill att man ska se på gallerier med deras konst. Det är väl antagligen inte ett lika fräckt rent bedrägeriförsök (LP påstår att de flesta av guiderna inte vet något alls om palatset), men lika tjatigt. Särskilt när konversationerna med de tre första började exakt likadant:
Det finns en röstguide att hyra vid ingången. Den är liten och bekväm och proppfull av information, som läses av en kinesisk dam med bara en svag antydan till brytning. Den måste vara ganska ny, för den nämner förändringar som gjorts i maj 2005, och har väl då antagligen ersatt den Roger Moore som LP påstår man kan hyra. Man kan vandra hur länge som helst bland alla röda palats. Och har man tur hittar man ut till slut. Annars blir man kanske sittande och tittar ut över de glaserade tegeltaken. Fast det är det nog inte värt.
Det här är inte riktigt en bild. Det är visserligen på gränsen, men den når inte ända fram. Det är mera en illustration. Jag har nämligen tänkt redan tidigare att jag skulle göra något slags bild-blogg, oftast med något i stil med "dagens bild". Tanken har dock stupat på att jag inser att jag inte kommer att ta en bild varje dag. Fram till för snart ett år sedan tog jag nästan alla mina bilder på diafilm. Fortfarande vet jag inget sätt att se på bilder som är bättre, men problemet, ur ett "dagens bild"-perspektiv, är att man måste exponera färdigt en rulle, få den framkallad, och orka scanna bilderna innan man kan placera ut dem på sin blogg. Jag fotograferar visserligen en del, men inte så mycket att jag får en ny rulle framkallad varje dag. Inte ens en "veckans bild" blir riktigt hållbart, om man ska ta med i beräkningarna att man ska framkalla och scanna saker innan de kan läggas ut.
Alltså skaffade jag mig nu, för några veckor sedan, en mindre kamera. För att helt enkelt alltid ha med den. Naturligtvis kommer jag inte alltid att ha med den, men ganska ofta. Till exempel hade jag med den idag till jobbet, och därför kunde jag fotografera på vägen hem. Foton som inte nödvändigtvis är bilder, men som ändå kan ha ett värde i ett sammanhang. Exempelvis buskdetaljen ovanför. Och bilden här, som illustrerar ett val jag måste göra varje dag när jag cyklar hem: Ska jag cykla hem, eller cykla ner och ta en öl?
