Glada gubbar

I Halmstad har de ett nytt bibliotek. Därutanför står två glada gubbar. Så här ser de ut genom ett Jupiter-8 50mm f/2, en rysk kopia av en Sonnar.

I Halmstad bor också Lise.

Stream-of-consciousness after the fact / Take me home, small-town streets

Jag tänkte många saker när jag gick hem från jobbet idag. På senaste tiden har jag kommit in i att jobba ganska mycket igen, det verkar påverka hjärnan på något sätt så att den är uppe i varv även när man är hemma och ledig. I morse åkte jag buss, eftersom jag var trött och inte orkade cykla och bilen är trasig. Alltså fick jag nöjet att gå hem. Jag gillar att gå. Första biten på vägen hem funderade jag mest över jobbet, och hur det kan komma sig att fel ordning fungerar fast det ska vara rätt ordning.

När jag kom fram till Norra Kyrkogården hade jag börjat tänka mer på en vän som inte verkar må så bra. Norra Kyrkogården är en av de vackraste platserna jag vet i Lund på våren. Det finns så många olika sorters träd i så många olika gröna nyanser. Sen har jag svårt för att sitta på en kyrkogård där ingen jag känner är begravd. Det känns som om det är andras plats, på något sätt.

Många av träden är väldigt höga. På något sätt får de mig att tänka på Rom. Villa Borghese. Och gräsplätten som går längs den stora vägen bredvid resterna av Circus Maximus. Rom är en av mina favoritstäder. Jag brukar inte tycka om när saker och ting inte fungerar. I Italien fungerar saker sällan. Men av någon anledning stör det mig inte i Rom. Allt är förfallet och oorganiserat men jag tycker ändå det är underbart att bara sitta där och se himlen och Colosseum och centurionerna i guldmålade ishockeyhjälmar med pålimmade plymer.
Till och med smogen är varm och ljum och skön. Jag gillar Rom. Att vara i.
Jag tror inte jag skulle tycka om att bo och arbeta där. Då hade jag trivts bättre i Berlin, tror jag. Där hade jag nog gillat både att arbeta och att bara leva. Helst naturligtvis bara leva.

Jag tänkte en del på döden, kanske både för att jag redan innan tänkte på den här personen, och för att jag var vid en kyrkogård. Det var fullt av lila syrener på ett ställe inne på kyrkogården, man såg dem över häcken. Och doften kändes tvärs över gatan till där jag gick. Då funderade jag på om man kunde känna dofter när man är död, och att jag i så fall skulle vilja bli begraven nära ett syrenträd. Det är ganska konstigt, eftersom jag inte alls tror på något alls efter döden, mer än förmultning och sådant förstås. Undrar om den typen av tankar osm är helt meningslösa är ett symptom på stress. Detta funderade jag över tills jag kom fram till Monumentet. Där mötte jag Patrik, som indirekt antydde att jag inte borde gå hem alls utan gå och lyssna på Filosoficirkeln. Det orkade jag inte, eftersom jag jobbat ganska länge och var hungrig, men sedan funderade jag resten av vägen hem över hur mycket jag faktiskt trivs med att bo i Lund. Jag tror inte jag orkar flytta till en stad utan en seriös akademisk tradition. Nu har jag bott här i sexton år och jag har fortfarande inte tappat min storögda förundran över att mänskligheten faktiskt ägnar sig åt tänkande för tänkandets skull.
Det sista som hände på vägen hem var att jag träffade "fyllot". Det bor en alkoholiserad man tvärs över gården, som är god vän med en äldre man ("gubben") som bor på våningen ovanför mig. Han hjälper honom ofta att bära kassar från ICA och sånt. Ibland är han relativt nykter. Ibland är han inte alls det. Idag var han inte det. Han dansade en liten dans och ropade "1-0" på vägen mot min trappuppgång. Det betydde att "di blåe" ledde mot HIF. Stackars Henke. Han ramlade nästan omkull. Fyllot, inte Henke.

Sedan var jag ju faktiskt hemma, och denna meningslösa historia har därmed fått sitt slut. Därefter har jag nämligen inte hunnit göra mer än gå in och betala lite räkningar, och skriva det här blogginlägget.

Söndag:

Johnossi

:)

Man kan inte ha med sig allting alltid

Ibland har man till exempel inte med sig en riktig kamera. Då är det bra att man jobbar med saker som har inbyggd kamera. Men jag önskar faktiskt att jag haft en riktig när jag gick hem från jobbet och möttes av den här himlen.

Och att solen gått ner i öster så jag kunde fått ha den ovanför det nybyggda villaområdet som ser så absurt ut som jag funderat länge på att ta en bild av. Men i och för sig hade jag ju inte hunnit hem innan solen gick ner så jag hade ändå inte kunnat ta den idag,

Ett lyft

Okej, det var länge sen sist.
Nu har jag köpt en ny leksak. Eller, som vanligt, en begagnad. En styck Vivitar Slide Printer.
Tanken är att använda den till främst två saker:
Polaroidtransfer
Emulsionslyft

Inget av dem är något jag har någon erfarenhet av. Jag har i alla fall testat ett emulsionslyft. Eftersom scannern fortfarande är trasig kommer här ett foto av mitt första försök i genren.

I vredesmod...

... lägger jag upp en bild på äpplen, scannad från småbild. Jag vill egentligen lägga upp en bild till från Yashican, från Dublin, tagen på Provia med utgångsdatum 1996. Men min flatbäddsscanner vill inte leka med mig. Alltså blir det detta i stället.

Bländande logisk skärpa?

Borelius + Danielsson = Etik för besuttna, Introduktionskurs, 5p

Hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget?

Dagens låt

Eller nattens.

Är i alla fall Don't Get Me Wrong med The Pretenders.

Oh God, somebody help me! I'm turning into Fredrik Virtanen!

Bättre sent än aldrig

4 jobb jag haft:
Komponentmottagningskontrollant
Programmerare
Lagerarbetare
Högskoleadjunkt

4 filmer jag kan se om och om igen:
Lawrence of Arabia
Jackie Brown
Goodfellas
Hero

4 städer jag bott i:
Katrineholm
Norrköping
Lund
Stockholm

4 TV-serier jag brukar titta på:
Kvarteret Skatan
The West Wing
sen vet jag inte mer... jag har slutat titta på tv

4 platser/länder jag vill besöka:
Alhambra
Hagia Sofia
Hela jävla Indien
New York

4 typer av websajter jag besöker dagligen:
Gmail
Tradera
flickr
DN

4 favoriträtter:
Sushi
Lammstek
Sjötunga Walewska
Den fantastiska kalvsteken med tonfisk jag åt i Rom

4 ställen där jag känner mig bekväm:
Hemma
Hos mamma och pappa
I en skånsk bokskog
Berlin

4 jag utmanar:
Martin Scorsese
Göran Persson
Tjejen som gjorde en massa bra musik på Helgon men som jag glömt vad hon hette
Vikram Seth

"Ny" kamera

Jag uppdaterar tydligen inte den här bloggen så ofta. Det var lite det jag kände på mig när jag började. Men här kommer något roligt att skriva om.
Jag köpte mig en ny kamera. Eller snarare en gammal kamera, men ny för mig. Det är en Yashica A, en tvåögd spegelreflexkamera. Optiken är inget vidare, och inte byggkvaliten heller, men 6x6-negativ är alltid roliga att titta på. Så jag har dragit igenom en rulle för att se om den fungerar. Det verkar den göra. Här är ett roligt hus, som bevis.

Inte Kina

Idag är jag fortfarande sjuk och hemma, även om jag tror jag mår lite bättre. Något annat som hänt idag är att jag fått mitt röstkort på posten. Just det fick mig att tänka på att det inte är så dumt att bo i Sverige i alla fall. Till skillnad från i Kina då. Jag gillar att rösta. På valdagen. Jag har poströstat en gång, i folkomröstningen om EU-medlemsskapet. Ni ser ju hur det gick.
För övrigt är det något som är skumt med layouten på framsidan av röstkortskuvertet. Nåja, det spelar ju ingen roll, men den ser riktigt konstig ut.

Influensa

Igår gick jag hem från jobbet vid tvåtiden för att jag inte mådde så bra. Idag mår jag ännu mindre bra. Jag har fått något som verkar vara influensan från helvetet. Spanska sjukan? Fågelinfluensa? Hongkongpest?
I vilket fall som helst har jag otroligt ont i huvudet och axlarna och halsen. Och kallsvettas som en gris.
För skojs skull lägger jag upp en till kinesisk bild. Jag lär ju knappast gå ut och fotografera något idag.

Folk jobbar inte...

så länge här. Kommer man kvart i nio, vilket är ganska tidigt för att vara jag, så är det knappt en människa där. Och går man vid sju, vilket är väldigt tidigt för att vara jag, så är det verkligen inte en människa där. Som tur är står det ändå en lång rad med taxiar utanför, som man kan visa sitt lilla kort från hotellet. Annars hade jag nog inte varit här nu, och bloggat och sånt.

Det var ändå inte självklart att jag skulle vara det, för jag bestämde mig för en lång promenad på kvällen. Jag tyckte att kartan jag fick på hotellet verkade bra, så att jag nog skulle kunna hitta till Ritan-parken. Ha! Jag gick ett bra tag längs en gata som jag hittade på kartan, sen kom jag till en korsning och sen hade jag ingen aning om var jag var. Sen blev det mörkt och jag kom till gator där gatunamnen bara stod med kinesiska tecken. Till slut hittade jag en jättestor gata som fanns med på kartan och gick till höger och höll tummarna för att det var västerut. Det var det ! :)

Sen kom jag till en park där det var fullt av folk som spelade något konstigt spel, och som spelade rolig musik och sjöng. Den enda hundras som finns i Beijing är pekingeser, verkar det som. Inte så oväntat kanske. Och mitt ute i industriområdena finns det fina portaler.














Och de cyklar ganska mycket, men de åker mycket bil också. Så ni vet.
Nu ska jag sova!

Det regnar här i Beijing idag

Ganska mycket. Det började lite lätt när jag fortfarande vandrade runt i den kejserliga trädgården, och satte igång ordentligt när jag lämnade Den Förbjudna Staden genom Den Gudomliga Militära Genialitetens Port.
Sedan tog jag mig fram längs Jingshan Chanjie till Beiheyan Dajie, och det var då det verkligen började vräka ner. Jag gjorde som alla kineser som inte hade paraplyn (de var inte många) och sprang mellan träd, busshållplatser och portar. Till slut kom en ung man på cykel och sålde mig ett paraply. Det är mycket möjligt att jag blev helt blåst och betalade alldeles för mycket, och i så fall fick väl de tre som stod under samma tak och tryckte sig ett varsitt gott skratt, men jag betalade bara tio yuan och jag ar svårt att tycka det är dyrt för ett paraply.
Fylld med nytt mod av min hypermoderna utrustning (det är verkligen det sämsta paraply jag någonsin har sett) fortsatte jag mot Wangfujing Dajie. Efter att ha förundrats över kommunismens nya ansikte här ett tag (särskilt inne på Oriental Plaza) kom min största prestation för dagen. Jag lyckades faktiskt både hitta en restaurang jag läst om i LP, och dessutom beställa mat på den. Friterade degknyten, och öl. Dessutom lyckades jag äta det hela.
Det var ungefär så mycket jag orkade med i mitt genomblöta tillstånd, så sen letade jag rätt på en taxi och tog mig tillbaka till hotellet. Vilket ju är bra, för annars hade jag ju inte kunnat låta er ta del av alla dessa upplevelser.


Den Förbjudna Staden ja. Det hela är lite överväldigande. På de flesta sätt. I yta, i arkitektonisk komplexitet, i mängden av poetiska namn, och inte minst i mängden av andra som också vill se det hela. Det är oerhört imponerande men samtidigt blir man lite mätt till slut. LP varnade för att jag skulle bli ansatt av "guider" på väg mot entrén. Jag tror jag lyckades undvika åtta. De varnade också för många konststuderande inne på området som vill att man ska se på gallerier med deras konst. Det är väl antagligen inte ett lika fräckt rent bedrägeriförsök (LP påstår att de flesta av guiderna inte vet något alls om palatset), men lika tjatigt. Särskilt när konversationerna med de tre första började exakt likadant:
-Hello, Sir!
- Well, hello.
- Where you from, Sir?
- I'm from Sweden.
- Ah, Sweden! Huwr mowr doo?
- Jo tack, jag mår bra, hur mår du själv?
- Are you from Stockholm?
och så vidare.

Det finns en röstguide att hyra vid ingången. Den är liten och bekväm och proppfull av information, som läses av en kinesisk dam med bara en svag antydan till brytning. Den måste vara ganska ny, för den nämner förändringar som gjorts i maj 2005, och har väl då antagligen ersatt den Roger Moore som LP påstår man kan hyra. Man kan vandra hur länge som helst bland alla röda palats. Och har man tur hittar man ut till slut. Annars blir man kanske sittande och tittar ut över de glaserade tegeltaken. Fast det är det nog inte värt.

Mitt i natten

Jaja. Klockan är 03:04, och nu har jag varit vaken i ungefär en timme. Det här håller inte i längden. I går försökte jag få äta hund, men Songs flickvän tyckte det var äckligt, så det blev inget. Imorgon ska jag gå ut och titta på något inne i stan, om det inte regnar för mycket.
Luftfuktigheten är helt fantastisk. Jag kan knappt andas. De säger att det har med tyfonen söderut att göra. Jag antar att man helt enkelt får vara glad att det inte är tyfon här.
Sen får vi väl ta med en dokumentation av dagens större begivenhet också.

Sjösjuka på land

Så känns det i alla fall. Som om hela världen gungar. Jag kom fram klockan tolv lokal tid, och åkte direkt till kontoret. Sen åkte jag till hotellet vid fem på kvällen, och hela tiden har det känts som om allt gungar.
Ska det vara så när man har jetlag? Det borde finnas instruktionsböcker.

Bilder som man inte gör och illustrationer som man gör

Det här är inte riktigt en bild. Det är visserligen på gränsen, men den når inte ända fram. Det är mera en illustration. Jag har nämligen tänkt redan tidigare att jag skulle göra något slags bild-blogg, oftast med något i stil med "dagens bild". Tanken har dock stupat på att jag inser att jag inte kommer att ta en bild varje dag. Fram till för snart ett år sedan tog jag nästan alla mina bilder på diafilm. Fortfarande vet jag inget sätt att se på bilder som är bättre, men problemet, ur ett "dagens bild"-perspektiv, är att man måste exponera färdigt en rulle, få den framkallad, och orka scanna bilderna innan man kan placera ut dem på sin blogg. Jag fotograferar visserligen en del, men inte så mycket att jag får en ny rulle framkallad varje dag. Inte ens en "veckans bild" blir riktigt hållbart, om man ska ta med i beräkningarna att man ska framkalla och scanna saker innan de kan läggas ut.

För ungefär ett år sedan skaffade jag mig så en digital kamera. Fyr-bilden vi haft tidigare är tagen med den. Den är strålande bra, ger tekniskt utmärkta bilder (inte lika bra som ett välexponerat småbildsdia, men de duger). Och man får bilderna direkt. Ergo, problemet löst? Då borde jag kunnat starta bloggen och bara ösa på?
Nej!
Problemet är helt enkelt att jag inte hinner ta bilder i den takten. Kameran är för stor. Jag har ett antal (ett alldeles för stort antal) analoga kameror. Alla utom en är mindre och väger mindre än min digitala kamera. Och då är ändå en del av dem ganska tunga. Alltså, man skapar inte nog bilder, eller i alla fall inte bilder ofta nog, för en blogg av den typen med den kameran.


Alltså skaffade jag mig nu, för några veckor sedan, en mindre kamera. För att helt enkelt alltid ha med den. Naturligtvis kommer jag inte alltid att ha med den, men ganska ofta. Till exempel hade jag med den idag till jobbet, och därför kunde jag fotografera på vägen hem. Foton som inte nödvändigtvis är bilder, men som ändå kan ha ett värde i ett sammanhang. Exempelvis buskdetaljen ovanför. Och bilden här, som illustrerar ett val jag måste göra varje dag när jag cyklar hem: Ska jag cykla hem, eller cykla ner och ta en öl?

Idag blev det hem. Men öl finns det här också.
Skål!

Svår?

All vår början bliver svår, sägs det.
Men hittills går ju bloggandet i rasande takt. Nu tänkte jag lägga in en liten notis som nästan avviker från ämnet, så för att åtgärda detta berättar jag härmed officiellt att jag nyss kom hem från en mindre fotoutflykt, helt spontant påkommen och genomförd bara för att detta är sista kvällen innan vardagen drar igång efter semestern. Jag tror inte jag gjorde mer än tjugo exponeringar, men det var i alla fall en trevlig utflykt. Eller, jag försöker intala mig det, egentligen var det en prövning bland myggor uppstigna från helvetet.

Nåja. Nu har jag fått in något om bilder, och kan ägna mig åt vad jag tänkte skriva om. Att läsa. För en vecka sedan gick jag förbi en hylla med Penguin Classics-utgåvor och erbjudandet "tag 4 betala för 3". Lättlurad som jag är slog jag till, jag har ju med alla mått mätt helt enkelt tjänat en bok! Nåja, en av dessa klassiker var i alla fall en bok som jag visserligen läst, men för ganska länge sedan, och antagligen väsentligen tvingad till det. Dessutom i en översättning, vilket jag nu för tiden brukar försöka undvika om det handlar om litteratur på ett språk jag behärskar tillräckligt väl för att kunna ha något nöje av att läsa skönlitteratur på det. Detta begränsar mig till svenska och engelska, och möjligen några andra skandinaviska språk, jag har inte försökt. Av dessa skäl uppskattade jag den troligen inte efter förtjänst vid min förra läsning. Nu har jag i alla fall börjat läsa boken igen, och vilka förtjänster den har!

Boken jag talar om är Moby-Dick, eller Valen. Och jag har inte hunnit särskilt långt ens, jag minns så mycket sedan min förra genomläsning som att huvudtemat inte har inletts ännu (Pequod har just lämnat hamnen). Ändå är jag redan trollbunden. Händelser, utvikningar, och filosofiska utläggningar blandas som i en tombola, man vet aldrig vad nästa kapitel kommer att utgöras av, men man kan vara övertygad om att språkdräkten kommer att vara lika blomstrande som en Madeiransk trädgård.

Det här utbrottet av lovprisningar får väl avslutas nu, med följande uppmaning till alla eventuella läsare:
Om ni märker att jag slutar läsa skönlitteratur, till exempel för att jag tycker att jag har för stressigt på jobbet, så led mig på rätta vägar.

En bild

Vi börjar med en bild, helt enkelt. Den här bilden är tagen på semestern för ungefär en vecka sedan. Som ni antagligen ser föreställer det en fyr. Fyrar är ju till för att man ska veta var man är, och kanske lite grann vart man är på väg också, men det ska inte tas som relevant för den här bloggen. Fortfarande har jag ingen aning om var vi hamnar.

Fyren ligger vid Rubjerg Knude på Jylland, och havet är Nordsjön. Vinden ligger på ganska hårt och blåser runt massor av sand. Jag sprang runt fyren från alla håll och försökte undvika att all sanden skulle landa inuti mitt kamerahus när jag bytte objektiv. Det lyckades någorlunda, men fast jag duschade hade jag kvar sand på konstiga ställen på kroppen och kläderna i flera dagar efteråt.

Som bild betraktat är jag väl på det hela taget nöjd med den. Förbättringar jag kan se:

• Skuggan från ett av de begravda husen på den solbelysta sidan kunde man ju bli av med genom att sänka kameran lite.
• Det finns inga människor i bilden. Så är det på de flesta av mina bilder. Ibland gör det mig ingenting. Ibland känns det som om bilderna blir döda och ointressanta. Just här är det ett mellanting, för mig. Den kan kännas lite tom, och en människa hade kanske varit bra för att ge lite känsla av skala, men samtidigt så tycker jag att bilden ger en viss känsla av ödslighet som inte nödvändigtvis är fel.

Inledning

Två dimensioner. Vad menas med det?
Jag skulle kunna gå in i en matematisk definition, men det vill ni inte. Och för en gångs skull, inte jag heller. Istället handlar det helt enkelt om att jag sedan några år är ganska intresserad av bilder. Främst handlar det då om fotografisk bild när jag ska framställa egna bilder, om inte annat för att jag inte har talang för något annat. Och bilder brukar, som ni kanske har observerat, vara i två dimensioner.

Här har jag alltså tänkt att publicera bilder, tankar om bilder, och en del annan kuriosa. Vi får se vad det blir, helt enkelt.

Kliv ombord, så ser vi var vi hamnar!